Ni som bor söder om dalälven har säkerligen märkt att snötäcket som legat utmed vårt avlånga land har smält bort och nyligen ersatts av stenhård blankis. Anledningen till detta kan med stor sannolikhet bero på en eldig och het mastodontrökare till whisky…Ileach!

Så fort man drar ur korken (naturkork, trevligt) så ställer man sig genast frågan…har jag glömt släcka grillen? En tydlig doft av en kolgrill eldad med nymilat kôl sprider sig snabbt i rummet där även cigarr, toffee och kola knackar på dörren och säger glatt ”hejsan hejsan, får vi var med i symfonin och leka?”

Färgen…försök glömma bort eld och rök så ser man en bärnstensfärgad nästan rostbrun färg med stick av rött guld och fin agavesirap.

En snabbsmutt på denna eldiga skönhet och en söt, tung rökighet fyller munnen och en lätt strävighet från faten(?) gör sig påmind….korv…grillad över den redan nämnda kôlgrillen…pepprighet…typ, salsa?

Ileach var för mig en okänd whisky fram tills för en månad sedan, undrar varför, den har en hård rökighet som egentligen inte tilltalar mig men har samtidigt en len och balanserad karaktär som inte låter rökigheten ta överhand. Med risk att trampa vissa på ömma tår så vill jag påstå att jämfört med en Laphroaig så tar jag en Ileach vilken dag som helst då denna visar upp en helt annan sida på hur en rökig whisky kan (skall?) smaka.